Kategori: vardag

  • Skrivvakuum, lost och fyrtio häften

    Jag befinner mig i ett skrivvakuum. Orden finns inte, det kommer inga formuleringar ur mig. Det brukar bli så när jag har grejer att stå i. Skrivandet kommer tillbaka så småningom, det får man lägga sin tillit i. Så länge filmar jag en vardag och försvinner i musik och rensar balkong. Funderar på stilar och söker igenom pinterest – tror det får bli ett inlägg om det framöver?

    Jag och Alex börjar kika på serien Lost och lever oss in i hur det känns att bli strandsatt på en ö. Andra dagar ser och lyssnar jag på dokumentärer. Betar av inomhusaktiviteter innan solröda sommarkvällar anländer.

    Nästa vecka är den vernissage och jag har vikt ihop fyrtio häften. Nu har vi inte mycket kvar att göra och det känns p i r r i g t. Det går att ro ihop kreativa projekt trots allt, även om det tar tid. Jag skulle inte säga att det varit lätt; det har inneburit många sena kvällar och många timmar och långa resor. Men projektet känns viktigt och det är värt varenda minut.

    Den tjugofjärde maj händer det!

  • tryckeriet

    Jag åkte till tryckeriet igår och hämtade ut prints till vernissagen. Det är inte långt kvar nu. Snart står vi och klär väggar medan värmen slår. Jag kan inte ta in att tiden går och att våra frågetecken klarnar. Både jag och Weronika har lagt ner så många timmar på det här hjärteprojektet. Nu när allt börjar ta sin fysiska form känns det så självklart; det var så här det skulle bli. Det var så här det skulle göras.

    Ibland är det svårt att förklara vad vi egentligen har skapat – vi konstaterade det igår. Hur berättar man om något som varit en del av livet i två år? Som ständigt formats och förändrats.

    Det är mycket som pågår nu och jag hinner inte riktigt med mig själv. Det jobbas och umgås och tränas och pratas och sovs. I mellanrummen försöker jag plantera vila. Stilla stunder. Även om det är fint med allt som händer längtar en del av mig till junivindarna, till min födelsedag, till ett lugn. Till när jag bara får vara utan måsten.

  • första maj

    Det är första maj. Första maj och jag tvättar och lyssnar på Lordes nya låt. Första maj och jag går hela vägen från kapellplatsen och hem. Göteborg frodas i grönska och vissa bryter sig fria. Jag vet inte vad jag vill skriva om eller om vindarna kommer blåsa min väg.

  • vad vi är lyckligt lottade

    Vi åker till halmstad innan det blir sent. Jag sitter framåtlutad i baksätet med Dejas bur bredvid mig. Innan alla kilometer är slut hinner jag och du prata om dyra lägenheter och kändisskap och sånt som står på nyheterna. Det är ovant att se åkrarna så gröna; i horisonten nalkas sommaren.

    Vi blandar drinkar i staden jag föddes i. Det är jag, du, hon och han. Det är alltid vi som pratar långt in på natten och spelar flera omgångar av hitster. Ibland, mitt i timmarna, hinner jag tänka vad vi är lyckligt lottade. Tänk att livet får vara så här kul, tänk att vänner är en så fin grej. Tänk.

    Min lillebror och jag. Han vill sällan vara med på foton, originalet utan rutan hamnar tyvärr endast i mitt fotoalbum.

    I köket dekorerar man tårta. Påskiga färger och hemsmetad grädde ska omsorgsfullt pryda söndagssfikan. Jag säger att det känns mysigt och avslappnande och kul. En långsam aktivitet innan bilen ska skuras och däcken bytas.

    Efter högttidshelgen läser jag mest. Jag kan aldrig slita mig. Jag läser och läser och läser. Alla ord ska jag tråna efter. Det var längesen jag kärade ner mig i böcker. Men nu sprudlar min bokförälskelse igen.

  • bara en kamera

    Barndomens digitalkamera havererar och jag brister så som man egentligen inte borde brista. I sexton år har vi gestaltat en uppväxt ihop. Den första tonårsselfien, mamma i trädgården, pappa i målartröja, frankrike, min lillebror som klappar en häst, vardagsrummet, hockeymatcher. Få megapixlar och suddiga snabba rörelser. Älskad och hatad.

    Ingenting kan hålla för evigt, döden når oss alla – även materiella ting ska sluta finnas. Jag intalar mig själv att det inte alls spelar någon roll; det var bara en kamera. Det var bara så mycket mer än en kamera.

    När magnolian blommar hämtar jag en kodak vid hörnet av avenyn. Den är billig och liten och röd och plastig och ömtålig. Den är alldeles efterlängtad.

    Jag ska ta med min nya röda pixliga minilåda överallt.

  • det blev måndag

    Det blev måndag igen och jag hann aldrig riktigt vila. Hann aldrig ladda om. Jag försöker navigera jobb, projekt, vänner och hemstadsbesök. Det går – men är inte optimalt. För två år sedan lärde doktorn mig att vila är viktigt och jag försöker tänka på det så ofta jag kan. Ibland är det bra att göra ingenting. Andas långsamt. För om man ska orka vara vuxen och leva och finnas måste man också bromsa. Sänka hastigheten innan hjärtat rusar och hjärnan blir yr.

    Men, det blev som sagt måndag och jag klädde mig i blått och rött.

    Jag tror att jag kommit in i en jeansperiod. Bär jeans med jeans. Det ska vara vårigt. Så här såg jag ut innan jag slarvade ihop håret i en tofs och åkte iväg.

    Det mättes och tänktes i ett hus mittemot ullevi. Jag och Weronika ska ha vår vernissage där. Vi ska visa upp vårt projekt, som vi har jobbat med i över två år, hos Verket. Utställningen är döpt till Mellan oss och handlar om mödrar och döttrars relationer (kort och gott, finns egentligen så mycket mer att säga).

    Lördagen den 24e maj ska vi skåla här, utanför det gulliga röda huset. Det ska bli magiskt och underbart och hjärtligt.

    Efter besöket satte jag upp några affischer. Någon dag ska jag ta en längre runda och klistra på bibliotek och andra lämpliga platser. Ordet ska spridas och ropas högt över hela göteborg.

  • Vakuumförpackade paket

    Jag står framför de vakuumförpackade paketen på hemköp och undrar vad man ska göra nu. Kaffet kostar mellan åttio och hundra kronor och jag är snål. För hundra kronor kan man köpa en kulturbiljett eller tre glassar på stan eller ett blommigt doftljus.

    En gång drack jag aldrig kaffe. Det var på universitetet allt började: blaskigt tiokronorskaffe från automaten. Blippa kort och inta ur pappersmugg. Jag säger att jag nog ska sluta och återgå till hinkar av te. Så fort skafferiet är tömt ska jag börja.

    Jag vänder mig om till te-sektionen och plockar ner vanilj och rabarber, citron och apelsin. Svart te. Grönt te.

    Jag startar en prenumeration på tidningen Skriva. Man får göra sånt när våren gryr och himlen färgas med blodapelsin. Det är mer givande än ett onödigt videoredigeringsprogram. Ibland undrar jag om jag bara skulle testa att skriva en novell. Testa att skicka in ett bidrag till någon tävling. Måste bara lära mig fantisera på papper först.

    Snart ska det bli storhelgslivligt – påsken ska anlända. Vi ska packa in Deja i buren och ta lille bilen till Halmstad.

  • nån sorts sommargäster

    Han ligger på vardagsrumsmattan, mattan som jag köpte second hand för tvåhundra kronor i min hemstad. Den gröna tygsaken som knycklades in i en för liten plastig clio och kördes hela vägen till göteborg. Det är en fotbollssöndag med hetsiga sportkommentatorer och långsamma minuter. Alex och Deja iakttar matchen från golvet.

    Idag fastnade en rad från Bodil Malmstens dikt ”Ett bloss för moster Lillie” på hjärnan:

    vi som lever är bara döda på semester, nån sorts sommargäster.

    Ibland kan livet kännas så, kort och över på ett ögonblick. En semester. Lena Nyman tonsatte Bodils dikter i albumet Bloss (1997), där finns moster Lillie som sista spår. Det infinner sig en viss trygghet varje gång jag hör den. Jag vet inte varför, det bara är så.

    Hennes albumomslag är fint. Jag gillar hur allt smälter samman.

    Nu ska jag varva ner och förbereda mig inför veckan. Avsluta kvällen med en bok och tända ljus och bädda ner mig.

  • första tiden i april

    Aprils första dagar är soliga och varma. Vindstilla. Det vilar ett ovanligt lugnt över doktorsgatan. Jag känner mig rastlös och gör vad som helst nästan hela tiden, som att röra ihop chokladpudding innan läggdags.

    När vi var små köpte vi alltid färdigt pulver. Vispade ihop och hällde fint ner i prydliga skålar av glas. In i kylen. Vänta, vänta, vänta på stelning. Nu gör jag från grunden – för första gången. Jag berättar för honom att det är enkelt, att det är sånt där som man har hemma. Det krävs bara att man ska vara färglös en vardagskväll.

    Innan april blir april åker vi till Danmark. Sedan Tyskland. Strosar runt på småstadsgator i en sagoidyll. Jag köper en jeansjacka på second hand och fem scrunchies längs en torgmarknad. En tysk kille pratar med mig, jag lyssnar och svarar att jag inte förstår. Svenska, engelska och få meningar av brokig grundskolefranska är det enda jag vet. Je m’appelle, je ne sais pas och je voudrais un café.

    Göteborg badar i arton grader och knopparna rotar sig och jeansjackan är på. Jag och hon konstaterar att livet känns lättare. Att det är nu grejer ska hända. Hjärtat ska spricka av liv och förtjusning. Våren ska ta oss med storm.

    I april ska jag:
    – åka till halmstad
    – förbereda inför vernissage
    – jobba, jobba, jobba
    – ha parhäng med fina vänner
    – lägga ifrån mobilen mer
    – läsa ute i solen
    – skriva mer

    Den fjärde månaden kommer bli fin, det tror jag.

  • Balkongdagar

    Balkongdagar. Solstrålar som värmer varenda vinterburen kind. Ekande och lurande. Kardemumma och kaffe och vaniljhavredryck. Utanför omringas mars fortfarande av kyla och knopparna bryter igenom, brister snart. Jag ser årets första blåmes på väg till jobbet. Om jag bara kunde, om jag bara hann stå där. Då skulle vi betrakta varandra bara lite till.

    Varje morgon ska vårjackan envist på och en tjock tröja bo under. Jag har aldrig varit bra på att hejda min längtan. Allt måste hända nu. Men man kan inte skynda våren, det är inristat i jordens manual. Våren vill skynda långsamt. Gro i tystnad.

    Jag köper en billys bokhylledel för femtio kronor på IKEAs cirkuläravdelning. Börjar måla med akrylfärg utan att behandla ytan först. Utan att följa alla råd jag läst på google. Den blir brun och senapsgul. Mitt impulsiva hemmaprojekt.

    Någon vecka tillbaka. Jag pratar med en vän om att sakna saker vi gjorde förr. Varför slutade vi läsa böcker? Varje kväll, på snudd till tonåren, handlade om att förälska sig i ungdomslitteratur. Det var svårt att lägga ifrån sig orden. Vad hände egentligen?

    Boken jag läser just nu.

    Jag tar upp läsandet igen. På bänken i solen väntandes på spårvagnen och under vanliga tisdagseftermiddagar. Jag sörjer en tid som försvann, en tid då vi faktiskt levde – åtminstone på ett annat, kanske friare, sätt. Då vi inte ständigt var uppkopplade mot en låtsasvärld av intryck. Min telefon är ljudlös och ligger i ett annat rum och allt känns lättare. Jag gör så, mer och mer. Mina tankar är renare utan algoritmer och jag funderar på att ta en sommarlång paus. Att logga ut när maj går över till juni. Avskärma mig och ta tillbaka det liv jag saknar.