• sommarlovsklockor

    Rosablommig klänning och tunnstickad kofta och sandaler. Rektorsrösten i högtalaren ekar vi ses till hösten och sommarlovsklockorna ringer. Små händer friar hundratals ballonger som seglar över skolgården upp till himlen.

    Samma sommar arbetar min storebrors vän på ett glassföretag och vår frys fylls med andrahandssorterad glass. Vi plockar minst en varje dag. De godaste sorterna tar slut innan ens halva lovet hunnit passera.

    Jag blir öm när jag tänker på allt som fanns. Att vi i generationer turas om att vara i vår egen tid. I framtiden kanske det är min tur att lyckogråta på skolgårdar och se ballonger segla. Planera resor och födelsedagar och blåsa på asfaltskrapade knän.

    Allt har sin tid.

    Inga kommentarer på sommarlovsklockor

  • Skrivvakuum, lost och fyrtio häften

    Jag befinner mig i ett skrivvakuum. Orden finns inte, det kommer inga formuleringar ur mig. Det brukar bli så när jag har grejer att stå i. Skrivandet kommer tillbaka så småningom, det får man lägga sin tillit i. Så länge filmar jag en vardag och försvinner i musik och rensar balkong. Funderar på stilar och söker igenom pinterest – tror det får bli ett inlägg om det framöver?

    Jag och Alex börjar kika på serien Lost och lever oss in i hur det känns att bli strandsatt på en ö. Andra dagar ser och lyssnar jag på dokumentärer. Betar av inomhusaktiviteter innan solröda sommarkvällar anländer.

    Nästa vecka är den vernissage och jag har vikt ihop fyrtio häften. Nu har vi inte mycket kvar att göra och det känns p i r r i g t. Det går att ro ihop kreativa projekt trots allt, även om det tar tid. Jag skulle inte säga att det varit lätt; det har inneburit många sena kvällar och många timmar och långa resor. Men projektet känns viktigt och det är värt varenda minut.

    Den tjugofjärde maj händer det!

    Inga kommentarer på Skrivvakuum, lost och fyrtio häften

  • Vem är jag utan sociala medier?

    Jag vet inte hur jag vill eller ska förhålla mig till sociala medier längre. Min känsla just nu är komplex. En sida av mig önskar att världen aldrig blivit så här, samtidigt som en del av mig älskar det kreativa och kontakten med andra människor.

    För ungefär en månad sedan loggade jag ut från både Instagram och Facebook. En vecka utan brus och intryck och åsikter. Det var skönt, gav mig en stillhet. Jag kunde ligga raklång i mammas solstol och inte känna rastlöshet eller ångest. Bara vara. Känna mig mer närvarande och levande än vad jag gjort på länge. Att befinna mig utanför bubblan av att ständigt vara uppkoppplad och kontaktbar gjorde mig gott.

    Jag saknar ofta tiden innan sociala medier. Saknar hur vi förlorade oss i hobbys utan det primära målet att visa upp. Det var kravlöst. Enkelt. Något vi gjorde för oss själva. Mitt förhållande till foto och film såg ut på ett helt annat sätt. För mig handlade det om att dokumentera och spara ner. Att göra något med min tid. Film och foto var en lek.

    Nu handlar det mer om att skapa för att publicera, inte lika mycket om känslan i att vara kreativ. Allt ska gå snabbt och springa och inte vara en långsam fin linje. Vad hände egentligen? När slutade jag skapa bara för mig?

    Jag stannar upp alltmer och ifrågasätter mitt behov av att ständigt visa mig. Varför ska folk ta del av något som endast blir ett inlägg i mängden? Varför ändrar jag mitt skapande utefter Instagrams villkor? Varför kan jag inte ge mig på något långsammare, något som kräver min kreativa uppmärksamhet under en längre period? Det handlar också om att jag faktiskt slösar stora delar av min tid på en skärm. Utanför pågår livet och jag vill inte missa det. Måste våga stanna innan det är för sent.

    Många pratar om att vi behöver hitta balansen, ta pauser och genomföra en så kallad digital detox emellanåt. Då kommer behovet regleras och vi bli mer medvetna, menar de. Jag har tagit pauser men trillat tillbaka så fort appen landat på hemskärmen igen. Jag börjar undra om jag verkligen klarar av att balansera mig fram. För mig är det nog antingen eller. Helt utanför eller all in.

    Jag tror att jag vill undersöka att vara utan sociala medier en längre tid. Kanske ägnar jag sommaren till en paus för att sedan utvärdera och se vad jag känner. För vem är jag egentligen utan sociala medier? Utanför den digitala världen? Vilka hobbys är mina? Vilken stil? Vilka åsikter? Vem är jag när jag inte blir matad med intryck? Jag vill veta det. Lära känna mig själv på riktigt igen.

    Inga kommentarer på Vem är jag utan sociala medier?

  • sommarlistan

    Mina drömmar är skrivna för sommartid. Jag ska lära mig åka skateboard igen, det blir kul skriver jag till min lillebror. Två år sedan sist; vi for runt längs den tysta asfalten intill östra stranden. Det var något speciellt med det där och hungern i att våga hänge sig. Jag jagar livet och upplevelserna och friheten. Ristar in mig i varenda album.

    En lista på andra grejer jag vill och ska göra i sommar

    – Idre. Vi ska bo i stuga, besöka Städjans topp och åka över till Norge.

    – Bli en vans-tjej igen. Platta skor var min grej vid tjugoett, tjugotvå och tjugotre. Sedan blev jag vuxen och bekväm med rejäla gympaskor. Men nu gör vi en comeback, jag och mina vans.

    – Skriva en kärleksnovell. Vi får se om den någonsin når dagens ljus.

    – Flyta runt på badmadrass i sjö tillsammans med fin vän. Tänk er vindstilla och dra handen genom sötvatten.

    – Spontana picknickar i grönskan.

    – Gå på loppis. Vill hitta guldkorn, ställen som jag inte tidigare besökt. Kom gärna med tips mellan Halmstad och Göteborg.

    Inga kommentarer på sommarlistan

  • tryckeriet

    Jag åkte till tryckeriet igår och hämtade ut prints till vernissagen. Det är inte långt kvar nu. Snart står vi och klär väggar medan värmen slår. Jag kan inte ta in att tiden går och att våra frågetecken klarnar. Både jag och Weronika har lagt ner så många timmar på det här hjärteprojektet. Nu när allt börjar ta sin fysiska form känns det så självklart; det var så här det skulle bli. Det var så här det skulle göras.

    Ibland är det svårt att förklara vad vi egentligen har skapat – vi konstaterade det igår. Hur berättar man om något som varit en del av livet i två år? Som ständigt formats och förändrats.

    Det är mycket som pågår nu och jag hinner inte riktigt med mig själv. Det jobbas och umgås och tränas och pratas och sovs. I mellanrummen försöker jag plantera vila. Stilla stunder. Även om det är fint med allt som händer längtar en del av mig till junivindarna, till min födelsedag, till ett lugn. Till när jag bara får vara utan måsten.

    Inga kommentarer på tryckeriet

  • första maj

    Det är första maj. Första maj och jag tvättar och lyssnar på Lordes nya låt. Första maj och jag går hela vägen från kapellplatsen och hem. Göteborg frodas i grönska och vissa bryter sig fria. Jag vet inte vad jag vill skriva om eller om vindarna kommer blåsa min väg.

    Inga kommentarer på första maj

  • flickan undrar

    Att följa det ömtåliga knytnävshjärtat. Följa drömmar och sig själv och den snåriga grusiga stigen. Blir det svårare att drömma desto äldre man blir, undrar flickan. Hur många idéer slocknar under en livstid? Hur ofta måste man vattna?

    Min längtan är bosatt innanför bröstkorgen, mellan hjärtat och lungorna och cellerna. Där ska den frodas i mod.

    Inga kommentarer på flickan undrar

  • Bergamo

    Bergamo. Kanske blir det Bergamo i höst. Bergamo, Bergamo, Bergamo. Staden med kullerstensgränder. Italien, mi amore. Långsamma soluppgångsmorgnar och Joan Baez mjuka toner och natur som doftar honung. Åtminstone vill jag tro att Italien är min kärlek, jag har egentligen aldrig varit där. Aldrig känt vinden mot bara huden. Än så länge är det endast en romantisering som vidrör växande längtan.

    Inga kommentarer på Bergamo

  • Även det vackra har sitt slut

    Drömmar är föränderliga, vi är föränderliga. Ändå förmår jag mig inte acceptera att jag är någon annan nu. Hur ska jag sluta förändras när hjärtat vägrar stanna? Det jag ville då är inte vad jag vill nu – och det är läskigt.

    Samtidigt finns en längtan som jag länge har känt. Till hösten kommer jag förhoppningsvis studera arkivvetenskap. För att sedan befinna mig runt arkiv och dokument, mellan dåtid och framtid. Vara med i bevarandet av vår nutid.

    Och hjärtat spritter. Hjärtat dansar så som det ska dansa.

    Att frilansa som fotograf har varit underbart och kul och spännade på så många vis. Jag har mött otroligt fina människor. Delat liv, kreativitet och visioner. Känt förtroende och sårbarhet. Fått komma nära. Det är jag så tacksam för, tänk vad mycket fint vi skapat tillsammans.

    Men även det vackra har sitt slut. Jag kommer fortsätta fotografera – fast för mig. Låta det vara ett sätt att minnas. En kreativ process utan måsten. Och det känns helt rätt. Kanske tar jag enstaka uppdrag i sommar om någon känner sig sugen, innan allt annat börjar.

    Det är läskigt att närma sig något nytt, att vidröra okrattad jord. Ibland måste man bara våga vara lite modig. Modig för allt det som kan bli fint till slut.

    Inga kommentarer på Även det vackra har sitt slut

  • magnolians drömmar

    Vi planterar våra drömmar under magnolian. Blundar. Slå in, slå in, slå in. Tankar marineras bäst i vårsol, säger jag. T-shirten med den gröna brodyren är ofärdig men rymlig och bekväm. Någon gång i vintras drog jag den tunna tråden genom tyget: skål för alla som. Det blev aldrig mer än så och nu blommar magnolian – under trädet lär jag dig om drömmar som gror.

    Inga kommentarer på magnolians drömmar
Nästa sida