Barndomens digitalkamera havererar och jag brister så som man egentligen inte borde brista. I sexton år har vi gestaltat en uppväxt ihop. Den första tonårsselfien, mamma i trädgården, pappa i målartröja, frankrike, min lillebror som klappar en häst, vardagsrummet, hockeymatcher. Få megapixlar och suddiga snabba rörelser. Älskad och hatad.
Ingenting kan hålla för evigt, döden når oss alla – även materiella ting ska sluta finnas. Jag intalar mig själv att det inte alls spelar någon roll; det var bara en kamera. Det var bara så mycket mer än en kamera.
När magnolian blommar hämtar jag en kodak vid hörnet av avenyn. Den är billig och liten och röd och plastig och ömtålig. Den är alldeles efterlängtad.
Jag ska ta med min nya röda pixliga minilåda överallt.
Lämna ett svar