Kategori: foto

  • tryckeriet

    Jag åkte till tryckeriet igår och hämtade ut prints till vernissagen. Det är inte långt kvar nu. Snart står vi och klär väggar medan värmen slår. Jag kan inte ta in att tiden går och att våra frågetecken klarnar. Både jag och Weronika har lagt ner så många timmar på det här hjärteprojektet. Nu när allt börjar ta sin fysiska form känns det så självklart; det var så här det skulle bli. Det var så här det skulle göras.

    Ibland är det svårt att förklara vad vi egentligen har skapat – vi konstaterade det igår. Hur berättar man om något som varit en del av livet i två år? Som ständigt formats och förändrats.

    Det är mycket som pågår nu och jag hinner inte riktigt med mig själv. Det jobbas och umgås och tränas och pratas och sovs. I mellanrummen försöker jag plantera vila. Stilla stunder. Även om det är fint med allt som händer längtar en del av mig till junivindarna, till min födelsedag, till ett lugn. Till när jag bara får vara utan måsten.

  • Även det vackra har sitt slut

    Drömmar är föränderliga, vi är föränderliga. Ändå förmår jag mig inte acceptera att jag är någon annan nu. Hur ska jag sluta förändras när hjärtat vägrar stanna? Det jag ville då är inte vad jag vill nu – och det är läskigt.

    Samtidigt finns en längtan som jag länge har känt. Till hösten kommer jag förhoppningsvis studera arkivvetenskap. För att sedan befinna mig runt arkiv och dokument, mellan dåtid och framtid. Vara med i bevarandet av vår nutid.

    Och hjärtat spritter. Hjärtat dansar så som det ska dansa.

    Att frilansa som fotograf har varit underbart och kul och spännade på så många vis. Jag har mött otroligt fina människor. Delat liv, kreativitet och visioner. Känt förtroende och sårbarhet. Fått komma nära. Det är jag så tacksam för, tänk vad mycket fint vi skapat tillsammans.

    Men även det vackra har sitt slut. Jag kommer fortsätta fotografera – fast för mig. Låta det vara ett sätt att minnas. En kreativ process utan måsten. Och det känns helt rätt. Kanske tar jag enstaka uppdrag i sommar om någon känner sig sugen, innan allt annat börjar.

    Det är läskigt att närma sig något nytt, att vidröra okrattad jord. Ibland måste man bara våga vara lite modig. Modig för allt det som kan bli fint till slut.

  • bara en kamera

    Barndomens digitalkamera havererar och jag brister så som man egentligen inte borde brista. I sexton år har vi gestaltat en uppväxt ihop. Den första tonårsselfien, mamma i trädgården, pappa i målartröja, frankrike, min lillebror som klappar en häst, vardagsrummet, hockeymatcher. Få megapixlar och suddiga snabba rörelser. Älskad och hatad.

    Ingenting kan hålla för evigt, döden når oss alla – även materiella ting ska sluta finnas. Jag intalar mig själv att det inte alls spelar någon roll; det var bara en kamera. Det var bara så mycket mer än en kamera.

    När magnolian blommar hämtar jag en kodak vid hörnet av avenyn. Den är billig och liten och röd och plastig och ömtålig. Den är alldeles efterlängtad.

    Jag ska ta med min nya röda pixliga minilåda överallt.