Rosablommig klänning och tunnstickad kofta och sandaler. Rektorsrösten i högtalaren ekar vi ses till hösten och sommarlovsklockorna ringer. Små händer friar hundratals ballonger som seglar över skolgården upp till himlen.
Samma sommar arbetar min storebrors vän på ett glassföretag och vår frys fylls med andrahandssorterad glass. Vi plockar minst en varje dag. De godaste sorterna tar slut innan ens halva lovet hunnit passera.
Jag blir öm när jag tänker på allt som fanns. Att vi i generationer turas om att vara i vår egen tid. I framtiden kanske det är min tur att lyckogråta på skolgårdar och se ballonger segla. Planera resor och födelsedagar och blåsa på asfaltskrapade knän.
Att följa det ömtåliga knytnävshjärtat. Följa drömmar och sig själv och den snåriga grusiga stigen. Blir det svårare att drömma desto äldre man blir, undrar flickan. Hur många idéer slocknar under en livstid? Hur ofta måste man vattna?
Min längtan är bosatt innanför bröstkorgen, mellan hjärtat och lungorna och cellerna. Där ska den frodas i mod.
Bergamo. Kanske blir det Bergamo i höst. Bergamo, Bergamo, Bergamo. Staden med kullerstensgränder. Italien, mi amore. Långsamma soluppgångsmorgnar och Joan Baez mjuka toner och natur som doftar honung. Åtminstone vill jag tro att Italien är min kärlek, jag har egentligen aldrig varit där. Aldrig känt vinden mot bara huden. Än så länge är det endast en romantisering som vidrör växande längtan.
Vi planterar våra drömmar under magnolian. Blundar. Slå in, slå in, slå in. Tankar marineras bäst i vårsol, säger jag. T-shirten med den gröna brodyren är ofärdig men rymlig och bekväm. Någon gång i vintras drog jag den tunna tråden genom tyget: skål för alla som. Det blev aldrig mer än så och nu blommar magnolian – under trädet lär jag dig om drömmar som gror.
Visst håller vi handen hela vägen till torget. Springer nerför regniga backen förbi skolan, förbi körsbärsträden, förbi alla trötta aprilansikten. Fåglar blir kära på våren precis som vi blev kära en vår. Han är fin i sin vita t-shirt, fin när han står i köket. Hans hud är fortfarande mjuk och varm och len i morgonlakan. Jag vill aldrig gå upp.
Veterinärens kala rum luktar sterilt. Ni behöver borsta hennes tänder sen ska det nog lösa sig, säger doktorn. Sjuhundra kronor senare åker vi hem i vår plastiga clio och smörjer hennes vita små berg med kycklingtandkräm. Skojar om att förpackningen ser alldeles för vanlig ut, tänk om någon råkar ta fel.
Jag vill läsa dikter och googlar på böcker med poesi. Om stora känslor förklädda i få ord. Man kan måla en hel värld med kompakta meningar och få någons hjärta på fall. Mitt inre vill härja bland igenkännbarhet.
Benen vet exakt hur de ska stå för att inte trilla när spårvagnen svänger. Allt handlar om balans i kraftiga hastigheter. Balans i känslor, balans i kost, balans i träning, balans i det lilla sköra livet. Jag fyller snart tjugosju, i juniträdgårdars blomster ska jag bli mitt äldsta jag. Och sedan, ett år från nu, kommer jag vara lika gammal som mamma var när hon födde mig.
Jag har glömt hur man skriver om kärlek och känslor och sanningsenliga tankar. Om hur kyssar känns och hur trygg den man älskar kan vara. Om hjärtat som förvaras i en annan famn och hur det ska få vila och bulta där resten av min vakna tid. Kanske borde jag bara skriva om hur femårig kärlek är; han möter mig i hallen efter jobbet och pussar mig på kinden och håller vår katt intill bröstkorgen. Jag saknar honom trots att det bara gått ett dygn, trots att vi varit tillsammans i tusen år. Jag viskar kör försiktigt innan han åker till en annan stad, du måste skriva när du är framme. Vi har utforskat varje gömd vrå och vet hur vi ska bråka och snabbt bli vänner. Vet hur våra siluetter ter sig i kvällssol.
Hur är man naken och äkta i skrivandet? Att bli äldre gör mig mer filtrerad och smörjer mig med integritet. Ingen kan komma mig så nära som jag själv kan, bara så nära jag tillåter. Det är sårbart att visa vem man är. Men i slutändan är jag lika vanlig och basal som alla andra och det borde väl räcka för att våga. Våga skriva om kärlek och förhoppningar och hur ont det gör att skrapa knät.
Hjärtat ska lätta där ljusa kvällar sker. Jag drömmer om lugnet, om sommaren, om dig. Du är fin i det sotiga morgonljuset. Fin på bryggan, fin på dagen, fin alltid.
Imorgon är det april och jag räknar inte längre dagar. Kvällar ska ljusna och du ska få fräknar och jag ska bli. Det är på våren tomma blommors hem ska frodas. Händer varsamt röras, lortas ner. Röda rosenrabatter i mammas och pappas trädgård. Den slipade trappen och blåa sommarglassbilen och sten som inte får kastas på asfalt.
Det är på våren det blir vi – fem år tillbaka. Blott tjugotvå och vin på soffan. Snart tjugosju och bilförsäkring och bostadsrätt. Får vi låta tiden gå? Du drar fortfarande dina fingrar genom mitt hår och jag tackar för det där jag ser att du gör.
Jag räknar inte dagar i april. Kvällar måste få vara ljusa och blommors hem måste få frodas.
Vi var på konsert igår, såg dunkla hjärtan gunga i publikhavet. Kännas. Omfamnas. För mig var bandet okänt, det var Alex som introducerade tonerna. Godspeed You! Black Emperor, ett kanadensiskt post-rock band. Jag gillar att bli överraskad, lära känna något nytt. Det är så enkelt att förälska sig i musik när det sker live. Att helhjärtat falla handlöst. Hänge sig.
Deras konsert var ett noga komponerat hantverk. På skärmen bakom bandet visades svartvita filmer, klipp som varsamt suddades in i varandra. Bortanför publiken stod en kille som satte in filmrullarna live. Remsorna han inte använde vilade på en ställning bredvid honom. Väntandes. Allt skedde på plats, i kvällens öga.
hjärteboken 