Kategori: reflektioner

  • sommarlovsklockor

    Rosablommig klänning och tunnstickad kofta och sandaler. Rektorsrösten i högtalaren ekar vi ses till hösten och sommarlovsklockorna ringer. Små händer friar hundratals ballonger som seglar över skolgården upp till himlen.

    Samma sommar arbetar min storebrors vän på ett glassföretag och vår frys fylls med andrahandssorterad glass. Vi plockar minst en varje dag. De godaste sorterna tar slut innan ens halva lovet hunnit passera.

    Jag blir öm när jag tänker på allt som fanns. Att vi i generationer turas om att vara i vår egen tid. I framtiden kanske det är min tur att lyckogråta på skolgårdar och se ballonger segla. Planera resor och födelsedagar och blåsa på asfaltskrapade knän.

    Allt har sin tid.

  • Vem är jag utan sociala medier?

    Jag vet inte hur jag vill eller ska förhålla mig till sociala medier längre. Min känsla just nu är komplex. En sida av mig önskar att världen aldrig blivit så här, samtidigt som en del av mig älskar det kreativa och kontakten med andra människor.

    För ungefär en månad sedan loggade jag ut från både Instagram och Facebook. En vecka utan brus och intryck och åsikter. Det var skönt, gav mig en stillhet. Jag kunde ligga raklång i mammas solstol och inte känna rastlöshet eller ångest. Bara vara. Känna mig mer närvarande och levande än vad jag gjort på länge. Att befinna mig utanför bubblan av att ständigt vara uppkoppplad och kontaktbar gjorde mig gott.

    Jag saknar ofta tiden innan sociala medier. Saknar hur vi förlorade oss i hobbys utan det primära målet att visa upp. Det var kravlöst. Enkelt. Något vi gjorde för oss själva. Mitt förhållande till foto och film såg ut på ett helt annat sätt. För mig handlade det om att dokumentera och spara ner. Att göra något med min tid. Film och foto var en lek.

    Nu handlar det mer om att skapa för att publicera, inte lika mycket om känslan i att vara kreativ. Allt ska gå snabbt och springa och inte vara en långsam fin linje. Vad hände egentligen? När slutade jag skapa bara för mig?

    Jag stannar upp alltmer och ifrågasätter mitt behov av att ständigt visa mig. Varför ska folk ta del av något som endast blir ett inlägg i mängden? Varför ändrar jag mitt skapande utefter Instagrams villkor? Varför kan jag inte ge mig på något långsammare, något som kräver min kreativa uppmärksamhet under en längre period? Det handlar också om att jag faktiskt slösar stora delar av min tid på en skärm. Utanför pågår livet och jag vill inte missa det. Måste våga stanna innan det är för sent.

    Många pratar om att vi behöver hitta balansen, ta pauser och genomföra en så kallad digital detox emellanåt. Då kommer behovet regleras och vi bli mer medvetna, menar de. Jag har tagit pauser men trillat tillbaka så fort appen landat på hemskärmen igen. Jag börjar undra om jag verkligen klarar av att balansera mig fram. För mig är det nog antingen eller. Helt utanför eller all in.

    Jag tror att jag vill undersöka att vara utan sociala medier en längre tid. Kanske ägnar jag sommaren till en paus för att sedan utvärdera och se vad jag känner. För vem är jag egentligen utan sociala medier? Utanför den digitala världen? Vilka hobbys är mina? Vilken stil? Vilka åsikter? Vem är jag när jag inte blir matad med intryck? Jag vill veta det. Lära känna mig själv på riktigt igen.

  • Även det vackra har sitt slut

    Drömmar är föränderliga, vi är föränderliga. Ändå förmår jag mig inte acceptera att jag är någon annan nu. Hur ska jag sluta förändras när hjärtat vägrar stanna? Det jag ville då är inte vad jag vill nu – och det är läskigt.

    Samtidigt finns en längtan som jag länge har känt. Till hösten kommer jag förhoppningsvis studera arkivvetenskap. För att sedan befinna mig runt arkiv och dokument, mellan dåtid och framtid. Vara med i bevarandet av vår nutid.

    Och hjärtat spritter. Hjärtat dansar så som det ska dansa.

    Att frilansa som fotograf har varit underbart och kul och spännade på så många vis. Jag har mött otroligt fina människor. Delat liv, kreativitet och visioner. Känt förtroende och sårbarhet. Fått komma nära. Det är jag så tacksam för, tänk vad mycket fint vi skapat tillsammans.

    Men även det vackra har sitt slut. Jag kommer fortsätta fotografera – fast för mig. Låta det vara ett sätt att minnas. En kreativ process utan måsten. Och det känns helt rätt. Kanske tar jag enstaka uppdrag i sommar om någon känner sig sugen, innan allt annat börjar.

    Det är läskigt att närma sig något nytt, att vidröra okrattad jord. Ibland måste man bara våga vara lite modig. Modig för allt det som kan bli fint till slut.

  • du måste skriva när du är framme

    Benen vet exakt hur de ska stå för att inte trilla när spårvagnen svänger. Allt handlar om balans i kraftiga hastigheter. Balans i känslor, balans i kost, balans i träning, balans i det lilla sköra livet. Jag fyller snart tjugosju, i juniträdgårdars blomster ska jag bli mitt äldsta jag. Och sedan, ett år från nu, kommer jag vara lika gammal som mamma var när hon födde mig.

    Jag har glömt hur man skriver om kärlek och känslor och sanningsenliga tankar. Om hur kyssar känns och hur trygg den man älskar kan vara. Om hjärtat som förvaras i en annan famn och hur det ska få vila och bulta där resten av min vakna tid. Kanske borde jag bara skriva om hur femårig kärlek är; han möter mig i hallen efter jobbet och pussar mig på kinden och håller vår katt intill bröstkorgen. Jag saknar honom trots att det bara gått ett dygn, trots att vi varit tillsammans i tusen år. Jag viskar kör försiktigt innan han åker till en annan stad, du måste skriva när du är framme. Vi har utforskat varje gömd vrå och vet hur vi ska bråka och snabbt bli vänner. Vet hur våra siluetter ter sig i kvällssol.

    Hur är man naken och äkta i skrivandet? Att bli äldre gör mig mer filtrerad och smörjer mig med integritet. Ingen kan komma mig så nära som jag själv kan, bara så nära jag tillåter. Det är sårbart att visa vem man är. Men i slutändan är jag lika vanlig och basal som alla andra och det borde väl räcka för att våga. Våga skriva om kärlek och förhoppningar och hur ont det gör att skrapa knät.

  • nån sorts sommargäster

    Han ligger på vardagsrumsmattan, mattan som jag köpte second hand för tvåhundra kronor i min hemstad. Den gröna tygsaken som knycklades in i en för liten plastig clio och kördes hela vägen till göteborg. Det är en fotbollssöndag med hetsiga sportkommentatorer och långsamma minuter. Alex och Deja iakttar matchen från golvet.

    Idag fastnade en rad från Bodil Malmstens dikt ”Ett bloss för moster Lillie” på hjärnan:

    vi som lever är bara döda på semester, nån sorts sommargäster.

    Ibland kan livet kännas så, kort och över på ett ögonblick. En semester. Lena Nyman tonsatte Bodils dikter i albumet Bloss (1997), där finns moster Lillie som sista spår. Det infinner sig en viss trygghet varje gång jag hör den. Jag vet inte varför, det bara är så.

    Hennes albumomslag är fint. Jag gillar hur allt smälter samman.

    Nu ska jag varva ner och förbereda mig inför veckan. Avsluta kvällen med en bok och tända ljus och bädda ner mig.

  • Balkongdagar

    Balkongdagar. Solstrålar som värmer varenda vinterburen kind. Ekande och lurande. Kardemumma och kaffe och vaniljhavredryck. Utanför omringas mars fortfarande av kyla och knopparna bryter igenom, brister snart. Jag ser årets första blåmes på väg till jobbet. Om jag bara kunde, om jag bara hann stå där. Då skulle vi betrakta varandra bara lite till.

    Varje morgon ska vårjackan envist på och en tjock tröja bo under. Jag har aldrig varit bra på att hejda min längtan. Allt måste hända nu. Men man kan inte skynda våren, det är inristat i jordens manual. Våren vill skynda långsamt. Gro i tystnad.

    Jag köper en billys bokhylledel för femtio kronor på IKEAs cirkuläravdelning. Börjar måla med akrylfärg utan att behandla ytan först. Utan att följa alla råd jag läst på google. Den blir brun och senapsgul. Mitt impulsiva hemmaprojekt.

    Någon vecka tillbaka. Jag pratar med en vän om att sakna saker vi gjorde förr. Varför slutade vi läsa böcker? Varje kväll, på snudd till tonåren, handlade om att förälska sig i ungdomslitteratur. Det var svårt att lägga ifrån sig orden. Vad hände egentligen?

    Boken jag läser just nu.

    Jag tar upp läsandet igen. På bänken i solen väntandes på spårvagnen och under vanliga tisdagseftermiddagar. Jag sörjer en tid som försvann, en tid då vi faktiskt levde – åtminstone på ett annat, kanske friare, sätt. Då vi inte ständigt var uppkopplade mot en låtsasvärld av intryck. Min telefon är ljudlös och ligger i ett annat rum och allt känns lättare. Jag gör så, mer och mer. Mina tankar är renare utan algoritmer och jag funderar på att ta en sommarlång paus. Att logga ut när maj går över till juni. Avskärma mig och ta tillbaka det liv jag saknar.