Kategori: reflektioner

  • livsbevis

    Den femte mars inviger jag balkongen. Värmelampan är på och solen vakar över Göteborg. Det är kaffe och havredryck och tjocktröja. Den femte mars springer jag också årets första utomhusrunda, vill springa mer, mer, mer. Vill känna alla friska vindar slå mot kroppen och sväva över asfaltsgrus. Bulta fram.

    När jag kommer hem planterar jag popcorngräs, det är första gången, tänker att det är dags. Längtar efter liv, se blommor gro, grönska växa och härja. Fyll hela lägenheten med livsbevis! Fyll mig med liv!

    Jag tänker mycket på det här med att skriva nära sig själv, att våga vara sårbar och inte förklä sina känslor i annat. Det har blivit svårare att skriva om det innersta, motståndet växer sig större desto äldre jag blir. Som om jag blivit mer privat eller rår om mig själv på ett annat vis. Jag vill tro att mycket också handlar om rädsla, det är sårbart och läskigt att sätta ord på sina tankar, vissa grejer måste marineras länge. Vissa grejer måste stanna i kroppen och domna av en aning först.

    Det enda jag kan skriva om just nu är det som varit och är. Om tiden och hur jag hanterar den, hur jag ska bli vän med den igen. Samtidigt är tiden bara en klädsel, jag gömmer det innersta därunder.

    Jag är tjugosju och det pågår en tyst kris inom mig, en tyst revolution.

    Ett antal gånger har jag tänkt att det här året är mitt ömmaste hittills. Jag ser allt genom en lins av skörhet, försöker vara närvarande och omfamna dagarna. Det är en balans, viktigt att inte endast befinna sig i det sköra tillståndet, då blir man nog knäpp till slut. Men jag vill känna livet till fullo, känna mjukhet och lust. Glädje. Inte gå miste om stunder.

    Jag vill badda mig med solsken, växa håret långt, dricka drinkar på balkong, höra Joan Baez. Vill ha en enkel vardag, träffa vänner, anordna middagar, väva, skriva, jorda ner mina trädgårdshänder.

    Lovar att jag ska skriva mer om upplyftande grejer framöver, mer om kärlek. Kan inte bara skriva om tid och skörhet. Behöver skriva lite om att hålla hand, rensa vind och åka till tippen, hur varm och slitstark man blir efter fem år ihop.

  • det ska nog gå bra

    Det börjar kännas att bli äldre. Omgivningen och mina reflektioner förändras, gör ett skifte. Jag inser att jag inte är odödlig, att inget kommer bli fulländat. Jag ser ödmjukt på tiden och spiller mina tårar över ovissheten; ingenting är mig lovat. Det är på gott och ont, får mig att njuta men samtidigt känna tyngd och sorg. Vi har en så liten stund på jorden och jag varken kan acceptera eller greppa det. Jag har grusat ner lungorna med en gnutta existensiell ångest.

    Vi har börjat prata om barn, jag och mina vänner. Om när man bör försöka och om rädslorna för hur livet ska bli. Vem skulle jag vara som förälder? Hur kommer världen förhålla sig till kommande generationer? Hur ska jag skydda en liten människa mot allt ont? Ingen av oss har barn än, ändå våndas vi och håller ömheten tätt intill. Mjukt och nära. Intalar och konstaterar, det ska nog gå bra.

    Många gånger sker samtalen i soffan, vi sitter och dricker vin och tänker högt. Hamnar i ämnen som på ett eller annat sätt grundar sig i våra liv. Efteråt går jag hem med tacksamhet; vänskaper är bland det mest vackra och självklara man kan ha. Jag vill att vi ska bli gamla tillsammans, låt mig få åldras ihop med mina vänner.

    En dag vill jag skriva om allt som vi gjort ihop. Vill skriva om allt innan minnet suddar i takt med åldern.

    Sista halvan av förra året omvärderade jag mycket i mitt liv. Det blev tydligt hur jag vill värna om min tid, jag kände en längtan efter att frigöra mig. Vara fullständigt närvarande och känna mig levande på riktigt. Sedan dess har jag försökt skala av intryck, fokusera på mig och relationer och lärande.

    För ungefär en månad sedan bestämde jag mig för att pausa instagram (som tidigare nämnt), den här gången på obestämd tid. Jag skaffade mitt första konto i sjuan, jag har alltså använt instagram i ungefär fjorton år – halva mitt liv. Då var plattformen inte som den är nu, men det är ändå en skrämmande insikt. Det vrider inom mig. Jag mår bättre utan och blir mer av den jag vill vara, min rastlöshet försvinner. Under den här månaden har jag lyckats rota fram mitt sanna lugn. Mina tankar har klarnat och hjärtat slår i rätt takt igen. Det får mig att undra: vill jag någonsin gå tillbaka?

    Det här var ett försök till en ganska naken uppdatering. Jag vill skriva så ofiltrerat jag bara kan, jag vill våga skriva om sådant som betyder något för mig, vad jag tänker på och får vara med om. Att vara snart tjugoåtta i den här tiden, i den här världen.

    Bloggformatet är långsammare och jag gillar att inte vara begränsad till ett visst antal ord. Det gör mig friare. Jag antar att det inte är så många som kikar in här, men för den enstaka som gör: hej <3 Lämna gärna en kommentar eller en tanke, det vore fint.

    Min tanke är att uppdatera om allt här på bloggen, men publicera enstaka av dessa reflekterande texter på Substack för folk som följer mig där.

  • hejdå instagram

    Hennes foton är mjuka och varma, som en sommar i Italien. Om mina bilder vore, om jag vore, om jag bara borde, jag kanske skulle.

    Jag kanske skulle ta en paus.

    När februarisolen är som starkast raderar jag Instagram. Det låter kanske drastiskt, men jag är en neurotisk själ och min hjärna klarar uppenbarligen inte av intensiteten. Jag behöver stänga ner helt.

    Mitt beslut handlar inte bara om jämförelse, även om det är en stor del av det. Mest handlar det om hjärtslagen som inte vill lugna sig; jag blir avskalad och känner något jag inte vill känna. Jag blir vissen och hämmad och stressad. Jag hittar fel som gror och växer till en känsla av oduglighet. Skadliga rötter in i själen och jag måste plåstra om.

    Min telefon berättar att jag spenderar en timme om dagen på Instagram. Siffran har varit högre under andra perioder i livet. En timme är inte mycket, men det är mycket för mig.

    En timme om dagen är:

    sju timmar i veckan,

    tjugoåtta timmar i månaden,

    och fjorton hela dagar om året.

    En timme om dagen är sjuttio dagar på fem år. En timme om dagen är sjuhundra dagar på femtio år.

    Jag vill se tillbaka på mitt liv som något givande. Jag vill vara närvarande, innerlig, sprallig, autentisk, lugn, tålmodig, kreativ, kärleksfull, stöttande. Jag vill vara en olivkvist, vågorna i havet, sammetstyg på bar hud, friska vindar, din förgätmigej. Allt det där som jag inte är på Instagram, hur gärna jag än vill tro att jag är det.

    Jag behöver också skapa och vara kreativ på mina villkor. Jag vill inte förhålla mig till format och catchy hooks, till algoritmer, trender och ständig aktivitet. Jag vill skapa i min takt och på mitt sätt:

    långsamt,

    reflekterande

    och nära.

    Jag vill vara jag.

    Beslutet har grott inom mig sedan förra sommaren. Jag har reflekterat kring hur jag påverkas av alla intryck, hur rastlös min själ blir och hur mina tankar snart inte är mina.

    Kroppen vill eka av lugn och tiden behöver bli min egen igen. Det är dags gå ifrån, pausa. Leva. Vi får se om jag återvänder till Instagram längre fram, men just nu är det farväl.

    Jag kommer finnas här. Kanske blir det någon youtubevideo också, vad än faller sig in. Det ska ske på mina villkor, i mitt tempo och min lust.

  • Vem är jag utan sociala medier?

    Jag vet inte hur jag vill eller ska förhålla mig till sociala medier längre. Min känsla just nu är komplex. En sida av mig önskar att världen aldrig blivit så här, samtidigt som en del av mig älskar det kreativa och kontakten med andra människor.

    För ungefär en månad sedan loggade jag ut från både Instagram och Facebook. En vecka utan brus och intryck och åsikter. Det var skönt, gav mig en stillhet. Jag kunde ligga raklång i mammas solstol och inte känna rastlöshet eller ångest. Bara vara. Känna mig mer närvarande och levande än vad jag gjort på länge. Att befinna mig utanför bubblan av att ständigt vara uppkoppplad och kontaktbar gjorde mig gott.

    Jag saknar ofta tiden innan sociala medier. Saknar hur vi förlorade oss i hobbys utan det primära målet att visa upp. Det var kravlöst. Enkelt. Något vi gjorde för oss själva. Mitt förhållande till foto och film såg ut på ett helt annat sätt. För mig handlade det om att dokumentera och spara ner. Att göra något med min tid. Film och foto var en lek.

    Nu handlar det mer om att skapa för att publicera, inte lika mycket om känslan i att vara kreativ. Allt ska gå snabbt och springa och inte vara en långsam fin linje. Vad hände egentligen? När slutade jag skapa bara för mig?

    Jag stannar upp alltmer och ifrågasätter mitt behov av att ständigt visa mig. Varför ska folk ta del av något som endast blir ett inlägg i mängden? Varför ändrar jag mitt skapande utefter Instagrams villkor? Varför kan jag inte ge mig på något långsammare, något som kräver min kreativa uppmärksamhet under en längre period? Det handlar också om att jag faktiskt slösar stora delar av min tid på en skärm. Utanför pågår livet och jag vill inte missa det. Måste våga stanna innan det är för sent.

    Många pratar om att vi behöver hitta balansen, ta pauser och genomföra en så kallad digital detox emellanåt. Då kommer behovet regleras och vi bli mer medvetna, menar de. Jag har tagit pauser men trillat tillbaka så fort appen landat på hemskärmen igen. Jag börjar undra om jag verkligen klarar av att balansera mig fram. För mig är det nog antingen eller. Helt utanför eller all in.

    Jag tror att jag vill undersöka att vara utan sociala medier en längre tid. Kanske ägnar jag sommaren till en paus för att sedan utvärdera och se vad jag känner. För vem är jag egentligen utan sociala medier? Utanför den digitala världen? Vilka hobbys är mina? Vilken stil? Vilka åsikter? Vem är jag när jag inte blir matad med intryck? Jag vill veta det. Lära känna mig själv på riktigt igen.

  • du måste skriva när du är framme

    Benen vet exakt hur de ska stå för att inte trilla när spårvagnen svänger. Allt handlar om balans i kraftiga hastigheter. Balans i känslor, balans i kost, balans i träning, balans i det lilla sköra livet. Jag fyller snart tjugosju, i juniträdgårdars blomster ska jag bli mitt äldsta jag. Och sedan, ett år från nu, kommer jag vara lika gammal som mamma var när hon födde mig.

    Jag har glömt hur man skriver om kärlek och känslor och sanningsenliga tankar. Om hur kyssar känns och hur trygg den man älskar kan vara. Om hjärtat som förvaras i en annan famn och hur det ska få vila och bulta där resten av min vakna tid. Kanske borde jag bara skriva om hur femårig kärlek är; han möter mig i hallen efter jobbet och pussar mig på kinden och håller vår katt intill bröstkorgen. Jag saknar honom trots att det bara gått ett dygn, trots att vi varit tillsammans i tusen år. Jag viskar kör försiktigt innan han åker till en annan stad, du måste skriva när du är framme. Vi har utforskat varje gömd vrå och vet hur vi ska bråka och snabbt bli vänner. Vet hur våra siluetter ter sig i kvällssol.

    Hur är man naken och äkta i skrivandet? Att bli äldre gör mig mer filtrerad och smörjer mig med integritet. Ingen kan komma mig så nära som jag själv kan, bara så nära jag tillåter. Det är sårbart att visa vem man är. Men i slutändan är jag lika vanlig och basal som alla andra och det borde väl räcka för att våga. Våga skriva om kärlek och förhoppningar och hur ont det gör att skrapa knät.

  • nån sorts sommargäster

    Han ligger på vardagsrumsmattan, mattan som jag köpte second hand för tvåhundra kronor i min hemstad. Den gröna tygsaken som knycklades in i en för liten plastig clio och kördes hela vägen till göteborg. Det är en fotbollssöndag med hetsiga sportkommentatorer och långsamma minuter. Alex och Deja iakttar matchen från golvet.

    Idag fastnade en rad från Bodil Malmstens dikt ”Ett bloss för moster Lillie” på hjärnan:

    vi som lever är bara döda på semester, nån sorts sommargäster.

    Ibland kan livet kännas så, kort och över på ett ögonblick. En semester. Lena Nyman tonsatte Bodils dikter i albumet Bloss (1997), där finns moster Lillie som sista spår. Det infinner sig en viss trygghet varje gång jag hör den. Jag vet inte varför, det bara är så.

    Hennes albumomslag är fint. Jag gillar hur allt smälter samman.

    Nu ska jag varva ner och förbereda mig inför veckan. Avsluta kvällen med en bok och tända ljus och bädda ner mig.

  • Balkongdagar

    Balkongdagar. Solstrålar som värmer varenda vinterburen kind. Ekande och lurande. Kardemumma och kaffe och vaniljhavredryck. Utanför omringas mars fortfarande av kyla och knopparna bryter igenom, brister snart. Jag ser årets första blåmes på väg till jobbet. Om jag bara kunde, om jag bara hann stå där. Då skulle vi betrakta varandra bara lite till.

    Varje morgon ska vårjackan envist på och en tjock tröja bo under. Jag har aldrig varit bra på att hejda min längtan. Allt måste hända nu. Men man kan inte skynda våren, det är inristat i jordens manual. Våren vill skynda långsamt. Gro i tystnad.

    Jag köper en billys bokhylledel för femtio kronor på IKEAs cirkuläravdelning. Börjar måla med akrylfärg utan att behandla ytan först. Utan att följa alla råd jag läst på google. Den blir brun och senapsgul. Mitt impulsiva hemmaprojekt.

    Någon vecka tillbaka. Jag pratar med en vän om att sakna saker vi gjorde förr. Varför slutade vi läsa böcker? Varje kväll, på snudd till tonåren, handlade om att förälska sig i ungdomslitteratur. Det var svårt att lägga ifrån sig orden. Vad hände egentligen?

    Boken jag läser just nu.

    Jag tar upp läsandet igen. På bänken i solen väntandes på spårvagnen och under vanliga tisdagseftermiddagar. Jag sörjer en tid som försvann, en tid då vi faktiskt levde – åtminstone på ett annat, kanske friare, sätt. Då vi inte ständigt var uppkopplade mot en låtsasvärld av intryck. Min telefon är ljudlös och ligger i ett annat rum och allt känns lättare. Jag gör så, mer och mer. Mina tankar är renare utan algoritmer och jag funderar på att ta en sommarlång paus. Att logga ut när maj går över till juni. Avskärma mig och ta tillbaka det liv jag saknar.